Frankrike: del I I/2

Det skulle vara mulet och dagar med regn i Chamonix, vi hade sett det på väderleksrapporten.
Kanske var det prognosen som fick oss att ta beslutet, kanske var det en inre längtan efter att få komma till Rivieran och bada i Medelhavet och klättra i kalkstensberg som gjorde oss övertygade. Vi la in rutten i Falkögas oumbärliga gps och så gav vi oss iväg. Någon mil innan Cassis antog naturen en annan form, det dykte upp barrträd och snårig skog och marken var torrare och zikadorna spelade högre än någonsin och det var häftigt att se en sådan tydlig skillnad på bara några timmar. Jag har varit vid Medelhavet ganska mycket men då har jag alltid åkt raka vägen dit och aldrig fått uppleva den tydliga skiftningen.

*

*

*

I en liten tobaksaffär längs en snirklig gata hittade Falköga en klätterförare (karta över leder att klättra) över Calanques de Cassis och på kvällen tog vi en promenad för att reka lite. Solen var varm och färgade berg och hav i toner av aprikos och persika. Vi hittade Zikadornas camping där vi checkade in och i ljuset av månens sken smidde vi planer för de kommande dagarna.

För att komma till den calanque vi sett ut i föraren krävdes en vandring på dryga timmen eller två. Vi valde att gå längs havet en bit och utsikten var förtjusande. Då och då kom en behövlig vindpust och svalkade våra varma pannor. Vi gick på hög höjd och det var vackert att kunna spana ner på alla vikar med kristallklart och turkost hav som vi passerade längst vägen. Nere vid havsnivå tog vi lunchpaus och Falköga rekade hur vi skulle ta oss upp till insteget, starten på leden.  Förutom ett infall av höjdrädsla gick turen bra och vi kom både upp och ner på ett säkert sätt. Det var verkligen annorlunda att klättra på kalksten och det kändes nog läskigt i början bara för att jag inte var van vid känslan.

*

*

När vi kom ner igen var stranden näst intill tom på semestrande turister och vi simmade runt i viken och rekade lite inför kommande klätterturer. Så himla lyxigt att vara ensamma på värsta paradisstranden! Nöjda över att ha badat i Medelhavet vandrade vi tillbaka hem till Zikadornas camping och lagade middag. Dag två klättrade vi kortare leder, ofta bara en replängd, och jag fick klättra i solen- SOM jag längtat efter det under alla iskalla turer vi gjort i Kebnekaiseområdet, haha!

Foto utan markeringar: Mattias Selldén
Tack för lånet ❤ !

Det är så härligt att gå i solen, solen…

Sommaren är tillbaka, solen är här och praktiken är påbörjad igen. Falköga har hunnit vara hemma och vi har varit på bröllop i Gbg och vi har sett True Blood och ätit hinkvis med turkisk yoghurt som vi ringlat honung över. Min syster har flyttat till Värmland och börjat jobba och våra älskade föräldrar åkte tappert på roadtrip med flyttlass på släp och hamnade i Oslo innan de åkte hem igen. Min bästa Katrin har flyttat tillbaka hem till Sverige. Begonian blommar, projektarbetet fick mycket väl godkänt och jag har värsta bästa lusten att starta eget. Falköga har åkt tillbaka till Chamonix och om en vecka åker jag till Kiruna men idag är sommaren tillbaka och solen lyser och det är Malmöfestival.

Festival!

första spelningen: Jonathan Johansson
ack så vackert det var när han körde
”aldrig ensam, alltid ensam”. vilken nostalgi.

Kraftwerk var också där (Fredrik & Johan)

Festival är vårt val!

Peppi på Blomstrande Design

ett hjärta till ett hjärta

det är så härligt att gå i solen, solen, solen…

En vecka.

Under min sista vecka på Blomsterlandet kom sommaren till Malmö. Himlen var oklanderligt blå, solen gassade och inga orosmoln hotade den ljuvliga semesterkänslan. Det talades sedan om försämrat väder men förra veckan kändes inte dum den heller, faktum är att himlen var blå och solen gassade. I skolan repeterade vi sorgarbeten men bänkar, kransar, spoltråd, blommor, späcknålar och kaffekoppar lyftes ut i skolans vackra trädgård istället- vädret var så vackert och alla ville sitta ute och njuta. Nuförtiden vet man aldrig hur vädret kommer att bli imorgon, i övermorgon och till helgen (vet man någonsin det, egentligen?). På fredag morgon packade jag med mig en strandväska, ifall ifall, och lät den följa med till skolan. Tro det eller ej så sken solen när helgledigheten inleddes och jag brassade raka vägen ner till stranden. Äntligen en dag på stranden! Nu är magen lite lagom bränd och en ny vecka stundar. Det har talats om försämrat väder men den som lever får se, inte sant?!

vi skulle prova på både dold och öppen teknik

och vi skulle samla massvis med olika blad för att 
se hur olika material fungerar till kransbindning

såhär blev kransen när den var klar

jag gillar att göra kransar

och så gjorde vi höga sorgdekorationer

det var längesedan vi gjorde det och det tog ett tag
att friska upp minnet

vid tredje försöket var jag så snurrig så jag monterade
ner allt och gjorde buketter istället

sedan låg jag på playan, lyssnade på Sommar i P1
och såg flygplan med reklambudskap puttra förbi

Bokpyssel

Imorgon är min sista bokbindarmorgon. Från 8-9 ska vi färdigställa fotoalbumet vi påbörjade i fredags och så ska vi kika lite snabbt på japansk bindteknik. Fotoalbumet påminner om vikvarianten rent förfaringsmässigt men man får lägga på några nivåer när det kommer till pyssel, puts och tålamod. Imorgon är min sista bokbindarmorgon men jag vet att det bara är sista för nu, jag är långt ifrån klar med detta. Jag älskar papper och jag tror att jag kommer att älska bokbinderi. Jag vet att jag kommer att älska det.

Frankrike: del II

När vi lämnade Cassis och Rivieran för vindistrikt och vackra småbyar hade vi många mil framför oss att köra. Trots att vi kom iväg i relativt god tid visste vi att det skulle behövas en övernattning någonstans längs vägen. Vi inledde vår färd genom att ta kustvägen till Marseille och väl i Marseille lyckades vi hamna i en fil som tog oss till hamnen och sedan till själva stadskärnan och vips befann vi oss mitt i smeten bland människor och hetsiga bilister. Det tog oss säkert 1 timme att komma tillbaka till motorvägen men vi fick såklart se en massa fint längs vägen. När man är på semester är genvägar som blir senvägar ofta till godo, det blir ju lite som en ofrivillig men rolig sightseeing.

Tonic Hotel såg gott ut

det fanns alltid något att titta på längs motorvägen

Som den snabbköpsgillande person som man (jag) är så brukar jag gilla att besöka matvarubutiker i andra länder. Jag gillar att kryssa bland hyllmetrarna som är fyllda med massor av konstiga fluffiga kakor och rosa toalettpapper och charkuterier och mögliga ostar och roliga flingpaket och viner och färgämnesrika godispåsar och färsk frukt och gud vet allt. Vi stannade till utanför Marseille för att bunkra mat och lyckades hitta inte kanske världens största men i alla fall ett v ä l d i g t stort Géant Casino och det kändes som det största Coop Forum gånger 1000. De hade allt. De hade så pass mycket att det säkert tog 1 timme för oss att hitta rätt saker, hitta till kassan och hitta ut igen.

Falköga hade gett förslag om att stanna i Arles, en charmig stad längs vår väg till Chateauneuf du Pape, och strax innan mörkret infann sig svängde vi in på stadens ”Parking de Touristes” där vi slog läger för natten. Till en början kände vi oss lite skeptiska till platsen, det rörde sig rätt mycket folk där men det låg i närheten av tågstationen och vid tågstationer brukar det nästan alltid kännas lite ruffigt…Hursom så stekte vi på våra fryspizzor och bestämde oss för att ge det en chans. Med facit i hand var det bara turistbussarna som ställde till det för oss, vi stod mitt i en radda av parkeringar för charterbussar och på morgonen vaknade vi av att det var så många resväskor utanför bobilen så Falköga knappt kunde komma ut på sin sida.

alltid när jag ser en sådan här äng vill jag bara
springa rätt ut i det höga gräset

pizzavagnarna var väldigt populära

Rhône går genom Arles..

..och det gör även turistbussarna

Arles var en riktigt mysig stad. Vi strosade runt bland smågator och gränder och lyckades pricka in den stora marknadsdagen också! Vilken härlig marknad! Där hade man kunnat göra av med en hel pengapung full med Euro. När vi druckit cafe au lait och ätit macarons för första gången i våra liv var det dags att åter hoppa in i bilen igen, åter dags för nya äventyr på vår finaste lilla semesterresa.

den ena vackra gatan avlöste den andra..

och helt plötsligt var vi mitt inne i marknaden

självklart såldes det ost i parti och minut

och färgsprakande macarons för 4 euro/hekto

vitlöken var färsk och det vattnades i munnen

en bunt Statice kunde köpas för helt okej pris

vad hönorna kostade tog vi inte reda på

delikatesser för många, hemskheter för andra

om den lägenheten varit till salu hade jag kunnat
flytta in på direkten

Frankrike: del III

Efter några lata dagar på Rivieran var det dags för Falköga & mig att dra vidare norrut igen. Vi hade pratat om att göra ett besök på någon vingård, when in France liksom, men efter att ha luskat runt lite förstod vi att många vingårdar ville att man skulle boka in besöken i förväg. Då vi sällan agerar med särskilt mycket ‘förväg’ med i spelet så lade vi ner alla seriösa försök och beslöt oss att åka upp till ett av de mest kände vindistrikten i Frankrike- ja i Europa- och helt sonika köra på känn. ”Någonting måste man ju hitta”, tänkte vi. Dessutom ville vi komma åt en gård där vingubbarna och vingummorna faktiskt stod barfota i stora kar med druvor i, trampandes för glatta livet, men efter noga övervägning kom vi fram till att 1. de gör nog inte så längre och 2. om de SKULLE göra det så är det ju ändå inte skördetid i juli.

Falköga var bekant med distriktet Chateauneuf du Pape och dess viner så vi blev extra glada när vi insåg att det faktiskt var på vägen, hemöver mot Chamonix, så vi slog till. Det var lite småruffigt i orterna vi passerade längs vår kurs mot Chateauneuf du Pape och tanken slog oss att vi egentligen inte visste vad vi hade att vänta oss. Men så, bakom ett krön eller efter en lång raksträcka-jag kommer inte riktigt ihåg-så bredde plötsligt grönskande land ut sig och vinrankor avlöstes av fler och fler och fler och fler…Vingårdar bodde grannar med andra vingårdar och vi förstod att vi hittat fram till vårt mål.

 

Inne i Chateauneuf du Pape fann vi ett öppet vinmuseum och parkerade bilen för att ta en titt. Det var svalt och skönt och fullspäckat med fakta om vin och jord och distrikt och information om hur vinrankan ska beskäras och historik och ja, gud vet vad egentligen. Det mesta stod på franska. Vi köpte med oss en flaska La Fiole du Pape, måhända var det en dyr butelj men vi sparar den till något särskilt tillfälle. Det är roligt att köpa med något hem från resor man gör, det blir extra speciellt då på något vis. Efter fördjupningen i vinets historia kände vi oss kunskapsmättade och glada, och vi skuffade vidare upp till vad som kändes som den högsta punkten i byn, kanske rentav den högsta punkten på några mils avstånd. Vi kände direkt att det var ett perfekt ställe att övernatta på så vi packade om bilen, tog ett stros nere i byn där vi hittade roliga blommor och en kyrka med rosa konfetti utanför (åh, det måste ha varit ett så vackert bröllop!) och strax innan solen gick ner tog vi fram campingköket för att tillaga kvällens finmiddag. Det var en mycket fin dag och jag tror att vi hittade den finaste sovplatsen i hela södra Frankrike.

 

Att vi såg en mystisk man på parkeringen när vi skulle ut och göra sista toalettbesöket, och att vi vaknade på morgonen av att samma man bara i kalsonger och t-shirt strök runt vår bil pratandes för sig själv och stirrigt närmade sig den öppna bakluckan för att komma in i bilen, och att han gick och kastade löv och yrslade om att vi var mountaineers och climbers och hikers- ja, det är en helt annan historia. Det var en vacker sovplats men det fick ett abrupt slut på morgonkvisten. Vi fick bra med eld i baken, det ska erkännas.

 

Frankrike: del IV

Jag gör som man gör, börjar från början fast litegrann tvärtom.
Jag gör den sista dagen till första helt enkelt.

Planen var att ta oss tillbaka till Chamonix i tid till söndagsmiddagen. Vi befann oss fortfarande i vindistriktet Chateauneuf du Pape och hade en del mil att avverka, trots det så valde vi att ta oss bort från de hutlöst dyra motorvägarna och istället kryssa runt bland småbyar, 50-skyltar och rondeller med välorganiserade blomsterlådor. På söndagar är allting stängt i Frankrike, mötande bilar är få och förbi turiststråken syns knappt en enda människa.

Vi körde förbi ändlösa fält med solrosor, byar med festliga flaggor vajandes i vinden, och så stannade vi och åt musli. Äta måste man också göra när man är på turné. En annan sak man också måste göra är att tanka bilen, detta visade sig vara lättare sagt än gjort på en söndag. Sa jag att allting är stängt i Frankrike på söndagar?! Om vi redan var inne på småvägar tvingades gps:en vägvisa oss in på än mindre i jakten på bensinstationer. Vi hittade flera men antingen så var de igenbommade (och pumparna borttagna) eller så tog de bara Visakort när stationen var bemannad.

5 mil från Chamonix, det var då det hände. Vår fina fina bobil hade börjat gnissla lite och vi stannade till för att lyssna och titta. Inget av det vi kunde se fick oss att stanna där och då, vi puttrade vidare men undrade vad det var som höll på att låta så. Mitt på huvudgatan i centrala St Gervais sa det stopp. Bobilen gav upp och vi var fast. Ett par vänliga fransmän kom till undsättning men eftersom att det är snudd på omöjligt att göra sig förstådd på engelska så tog hela räddningsmanövern rätt lång tid eftersom att vi hela tiden pratade förbi varandra. Vi tror att mannen ringde nummerupplysningen efter bärgningsfirmor för 35 minuter efter det sista samtalet svängde Yann och den stora bärgningsbilen upp, den brittiska ENGELSKTALANDE mannen från alpbyn som kändes gudasänd bara för att vi äntligen förstod varandra. Vi surrade fast bobilen och skuffade iväg, 35 minuters körning tillbaka på den väg vi just kommit, och vips befann vi oss på en skrotparkering strax innan midnatt- i väntan på morgondagen då verkstaden skulle öppna.

Vi somnade efter midnatt, trötta och omtumlade efter dagens vändning. På morgonen var vi tvungna att stå startklara runt 9 ifall att verkstaden behövde få in bobilen, emellertid hann klockan bli 12 och 13 innan något hände och kl 13 var jag tvungen att kliva på bussen bort från Falköga och bobilen och semestern och den ljuvliga kärleken. Jag fick sitta och steka på terassen på flygplatsen i Geneve några timmar extra, Falköga fick ta in på campingen i alpbyn och ja..i skrivande stund är bobilen inne på verkstad och dess liv hänger på en skör skör tråd. En mycket skör tråd.