Att komma tillbaka.

Tänk att få åka till Japan, i april när körsbärträden blommar.

När jag var sjuk hade jag en karta i slutet på min årskalender, på kartan fanns Japan uppdelad i vad som kändes som tusen olika sektioner som en och en behövde färgläggas innan målet kunde nås. De kändes som hinder ibland, de där sektionerna, men för varje del av det vita arket som förvandlades från vitt och opersonligt till grönt och lila och levande så bultade hjärtat kraftigare och kraftigare och för varje del som fylldes i så kom drömmen närmare.

Tänk att få åka till Japan i april, när körbärsträden blommar.

Jag frisknade till såklart och Japan förpassades, grönt och lila och levande, till en sida längst bak i en årskalender som gått ut. Livet kom emellan och det var annat som tog plats. Bubblan var spräckt och allt som stängts ute under tiden smög sig sakta tillbaka och krävde uppmärksamhet. Det är ju så det är, livet.

Jag tänker på Farmor, och på tiden som gått från då till nu. Jag tappade orden tror jag, eller så fanns de i tankarna och i talet men inte här. Så går dagarna och annat kommer emellan och så helt plötsligt så är det april igen, april då körsbärsträden blommar, och tusen och fler saker har hänt som får livet att fortsätta. Det är ju så det är, livet.

Tänk att få åka till Japan i april, när körsbärsträden blommar.
Kanske är det dit Farmor begett sig, kanske är det där hon dricker sitt te nuförtiden.

Till min Farmor.

Dina händer alltid så varma.
Varma händer som mötte upp i tamburen, ögon så lugna som sa hej och tack för besöket och ska du inte ha halsduk ute för det blåser. I ditt vardagsrum var det alltid så tryggt att vara. Den bruna sammetsmjuka soffan där alla besökare serverades varmt kaffe med sju sorters kakor och nybakat vetebröd och kanske hade du nötter i en skål med röda och blå krusiga linjer på, ja på skålen som alltid stod där intill värmeljusen du tände så elegant oavsett årstid.

Samtal på knastriga malmölinjer, samtal om väder och vind och om mod att gå ut och särskilt mycket om mod att stanna kvar. Flera kompisar som heter Lucia, kompisar som nog saknar dig minst lika mycket som jag.

Dina händer alltid så varma.
Varma händer som sträckte över önskemål om goda måltider och mätta magar. Varma händer som brukade knåda köttfärsbiffar vi fick sås och god potatis till och smörkniven var silvrig och generös som smörknivar ska vara och till efterrätt fick vi ofta kräm och socker som vi strödde från den silvriga generösa sockersleven med lagom många hål för lagom mycket socker.

Samtal på knastriga malmölinjer, samtal om väder och vind och kanske nuddade vi i hur mycket vi tyckte om varandra. Jag tror att det var ömsesidigt, de där trevande ordvalen betydde alltid att jag älskade dig farmor. Jag älskar dig farmor.

Ditt hår så sprött och vitt men alltid så välkammat och friserat. Dina händer alltid så varma, så vänliga. Nya sjalar, lila sjalar, den lila som du passade så bra i. Ögon så lugna och som alltid ville väl. Eller ‘vill’, jag behöver få vara kvar i det ett tag ännu. Du ogillade alltid fotografier som föreställde dig, jag vet och förlåt, men du blev alltid precis lika fin som utstrålningen från ditt hjärta. Och är du inte förtjusande på den här bilden så säg.

Fina lilla fammo, du har somnat nu men jag vill genast ha dig tillbaka.
Åh vad jag vill ha dig tillbaka.

Vi ses igen.
Kärlek.

Happy New Year och allt det där.

(foto: Einar Samuelsson-Torgny)

Årets första dag, idag.
Det är tisdag den första januari och knappt har jag hunnit med att reflektera över det gångna året, ändå säger hjärtat mig att det varit gott. Jag vet att det haft sina törnar men jag vet att allt som jag vill ha nära är kvar, jag vet att allt som är nära finns med mig.

Under 2012 hade jag ett tema. Jag hade en del  jag behövde göra upp med, jag hade oklarheter som jag ville skulle gå till klarheter och jag hade relationer som försummats eller bara inte hunnits med. Under 2012 var försoning den röda tråden, inte som ett löfte utan snarare ett sätt att komma till sans med måsten och borden och dåliga samveten. Jag har aldrig pysslar med det där med nyårslöften. Kanske har jag lovat något men tappat bort det efterhand men jag skulle ändå vilja påstå att jag aldrig pysslat med det där som kallas nyårslöften. Ett tema kan aldrig gå fel, jag kan få falla platt men jag kan få resa mig upp och börja om igen. Jag kan få göra undantag men jag kan också få borsta bort konsekvenserna från jackärmen och försöka bättra mig till nästa gång. Ett löfte kan vara över från en timme till en annan men ett tema följer med oavsett. Jag är långt ifrån klar, kanske får jag låta försoning stå kvar som den röda tråden en vända till men det gäller att inte ge upp. Jag ska fortsätta.

Årets första dag, idag.
Det är tisdag den första januari och jag ska fundera på en krönika, jag ska fundera på några karameller sedan sist det var årets första dag, men det får bli en annan gång. Det är inget man gör i en handvändning.

Gott nytt år och kärlek.

E.

Lusselelle lusselelle.

Åh, idag är det lucia och från Domkyrkan i Uppsala hörs vackra sånger klinga. Det är tärnans visa och diktläsning om midvintermörker och hopp om Stilla nätter och jag blir alldeles salig i hjärtat för jag gillar jul och lucia och midvintermörker och stilla nätter. Jag har så många minnen också, som den gången då jag var lucia och klämde tummen i bildörren just innan jag skulle skrida in och från skolans alla luciasångsträningar och från den där dagen när vi fick hoppa in en hemlig bil och åka till Lappesuando mitt i den mörkaste vinterskogen för att lussa för Kate Moss och Naomi Campbell och Marcus Schenkenberg. Jag har så många minnen från stämsång med mina klasskamrater och jag har så många julvisor som liksom bara finns där samlade på ett usb i huvudet och så fort jag hör en jullåt så vill jag sjunga med. Jag ryser av mys när det är lucia, jag kan inte hjälpa det. När det är lucia vill man bara tända ljus och äta massor av saffransbröd och dricka för mycket kaffe och lyssna på ”gläns över sjöööö och strand…” och tänka en stund på hur vackert det är att leva.

God lucia.

Tick Tack, tick tack.

Tiden går och november har blivit december. Utan att jag hinner tänka varken framåt eller bakåt så går tiden och november har blivit december. Det är mörkt ute nu. Malmö har inte lamslagits av snökaos men det vita som virvlar omkring i luften lägger sig som ett fint täcke över alla vi som går här, alla vi som bor här, och det tystar ner de allra högsta tonerna. Det vita tystar ner och försätter staden i en slags dvala som jag gillar att tillhöra. Nej nej, det är ingen dvala utan liv, tro mig- allting är bara mycket mer nedtonat liksom, avskalat och ärligt på något vis. Och så är det mycket ljusare, det är kanske därför det känns så in på livet.

Jag har varit ledig idag, och jag skulle vara ledig idag. Jag skulle vara hemma och ledig och inte göra någonting alls mer än kanske dricka te och läsa Filter och Vi och Steve Jobs och bara ta hand om tiden. Jag skulle lyssna på sekunderna, tick tack tick tack, och låta kroppen och hjärtat få dansa fram lika sakta och mjukt som snöflingorna utanför det vinterimmiga fönstret.
Det gick sådär.

Det finns för mycket att göra, det finns så mycket att leva för.
Tills vidare, här är min vecka;

Stockholm var vitt och nästintill ljudlöst när jag & Falköga steg av på perrongen,
sent på fredagskvällen..mindre tyst var det inne i city på lördagen då det kändes
som att alla köpte 1.julklappar eller 2.hyacinter

..i Sköndal hittade vi Elton, fina fina Elton som inte grät en enda sekund av de 
minuter han satt i min famn…jag svalde rädslan för att ”tänk om jag tappar honom”
och så lekte och gullade jag så gott jag kunde..jag tror att vi blev kompisar faktiskt

 

Tillbaka i Malmö väntade minusgrader, akustisk musik på tomma morgonbussar, 
jobb i Blomsterboutiquen och en vinst i brevlådan från Skånemejerier! Jag minns
knappt vad tävlingen handlade om, jag vet att jag satt jättejättetidigt och 
drack kaffe en morgon och motiverade varför jag & Falköga skulle vinna en veckas matkasse.
Tydligen måste juryn ha tyckt att det var en schysst pepptext så vi jublar här hemma.

…och på min lediga dag har jag städat förrådet i källaren så att vi kan se golvet och
hyllplanen åtminstone och så att vi inte behöver ta en stödmacka varje gång vi 
behöver ner och leta efter något som ska finnas därnere någonstans. Bland alla
mappar och lådor hittade jag ett foto på min morfar, älskade morfar.
Åh som jag saknar dig.

Chameacyparis och landet i fjärran.

Tidigare i veckan ramlade jag över en av mina favvisar på Instagrams blogg; Creature Comfort. Prisa Gud och jisses vad fina grejer och ååååh vad jag blir inspirerad och åh vad jag också måste bli proffspysslare och ha massvis med tid att vika papper och få hemliga paket i allsköns färger hemskickat till mitt & Falkögas hus på landet där jag har egen studio och höns som värper frukostägg och daggkåpor på gården som luktar frihet bara för att Falköga tagit med ett litet frö med sig hem från en alptopp någonstans när han var och besteg berg ovanför en fransk by jag aldrig kommer att kunna uttala namnet på.

Och så sitter jag alldeles för länge och läser blogg och får idéer och drömmer mig bort, ibland ändå till Tokyo där en annan superpysslare bor och vars blogg jag också hittat och som jag läser och tänker ah vilka fina grejer och åh vad jag blir inspirerad och plötsligt är jag tillbaka i min studio igen med höns utanför och frost på vackra träfönster som speglar vår värmande brasa i kakelugnen vars sten Falköga tagit med sig hem från det där amerikanska området han varit och klättrat i och som jag aldrig lär mig att säga rätt på äääängelska.

För att inte bli komplett galen så slutar jag nu, jag slutar för ikväll och bestämmer att imorgon- imorgon så ska jag göra julkalendrar med färgglada luckor och med snören som räcker långt in till nästa år och som har paketpapper från den där mystiska butiken i källaren där allting glittrar alldeles tokigt mycket och ….ja, jag slutar nu, för ikväll åtminstone.

bild 3 och 4 kommer från superkreativa Fräulein Klein, så himla fint tycker jag!

Hallejulpyssel.

Åh, imorgon har vi (jul)pysselkväll med vännerna här hos oss! Vi skulle, som alltid, ha setts i helgen och i måndags och i förra veckan och vips så har dagar och veckor gått och man har bara pratat- inte hängt och umgåtts sådär på riktigt. Eftersom att det är första advent på söndag så kändes en julpysselkväll helt rätt i tiden, inte för att vi någongång haft en pysselkväll tillsammans men någongång ska vara den första! Det är en himla tur att jag är ledig imorgon för det är mycket som måste fixas med, det är förmodligen en hel del att stå i när det väl kommer till kritan. Trots att jag vet att pyssel tar tid, och vi kanske har ett par tre timmar tillsammans, så vill jag hinna med så mycket som möjligt- ja jag t r o r jag att jag ska hinna med så mycket som möjligt. Men men, hellre fler goda idéer i skogen än..än typ en dålig i stan eller nåt. Här är, applicerat med julglitter och pynt eller inte, min önskelista (version 1) inför morgondagen:

 

en hel vecka.

det är vad som gått sedan sist.
förra söndagen visste jag ingenting om vad dagarna skulle ha att erbjuda, här är ett slags facit.

1. MÅNDAG: ”Vintern” har kommit till Skåne, jag kan inte låta bli att sakna snö. 2. TISDAG: När jag fyllde 30 år fick jag ju presentkort på tatuering av mina hjärtans tjejkompisar från förr men eftersom att jag gaddat mig härnere så har jag sålt vidare mitt presentkort till en annan Emma. Jag får låta huden vila lite. 3. ONSDAG: På kvällen klättrade vi, jag & Falköga. Det är riktigt kul att klättra inomhus faktiskt, det finns massvis med svåra moves att öva på och dessutom är det varmare än utomhus också- it’s a win win. 4. TORSDAG: Höllviken by night med brudarna från blomsterboutiquen. 5. FREDAG: Hallejulpysslet är i full gång på jobbet, här är min arbetsplats- I love it! 6. På fredag fick jag post av finaste Katrin, efter en tuff dag var det det värsta bästa att komma hem till. 7-8. LÖRDAG: Glöggalej hos min nya kompis Frida, alla var festligt fina och vi bjöds på ett gotterbord från himmelen (hämtat ut Allers Veckotidnings julspecial tror jag bestämt). 9-10. SÖNDAG: Efter eftermiddagsklättring i en sporthall full med fotbollsspelande ungdomar lirandes CUP (och en ljudnivå på säkert 10 gånger högre än vad som är hälsosamt) så har julstjärnan blygsamt hängts upp som ett startskott på julen, det är lite lagom tycker jag. Nu dricker vi te fastän att vi borde gå och lägga oss. Imorgon, imorgon ska jag börja min policy att inte vara i säng senare än 23.

Rackarns att de går fort de där dagarna alltså.
Det gäller att hålla i sig, och det gäller att hålla i timmarna.

Karmakontot.

Igår klockan 06:15 ringde väckaren för att tala om att det var morgon. Strävsamt förflyttade jag fötterna längs det vinterkalla golvet, en fot framför den andra bara, på jakt efter raggsockar, kaffe och ett hörn i vår lilla etta som kanske skulle kunna kännas lite varmare än något annat. Det var för tidigt att väcka Falköga så jag tassade omkring med tysta raggsocksfötter som nu piggnat till och som börjat freestyla lite. En fot hit, en fot dit. Klockan 08:17 gick pendlarbuss nummer 100 ut mot Höllviken och framtiden, och jag satt där på ett rött säte och kände mig pirrig men glad men nervös men hoppfull. Lite stolt också tror jag, om jag tänker efter. Och så begav det sig, igår var första dagen på mitt första riktiga floristjobb och det kändes gott att få ha blommor i händerna och jord under naglarna igen. Det kändes riktigt gott att stå där, första dagen på mitt första riktiga floristjobb, och kanske var det glädjeruset som gjorde att jag väl hemma igen travade in till grannen och bjöd på en vacker orkidé bara för att bråk inte är värt någonting i längden plus att det måste vara lite extra karma på det right?!

Vind i seglen kamrater, vind i seglen och en god tisdag!

Nu är det ju här i vårt hus….lalala lala.

Examensdag.

Så äntligen kom den, äntligen är den här: examensdagen.
Det är ungefär ett år sedan nu som jag anmälde mig till grundkurs Florist,
och vips så står jag här nu och är klar. Det är färdigt, finito, the end.

Fast egentligen så har det bara börjat.

Trevlig fredag, och fridens liljor!
Nu ska det firas och tas helg, på måndag börjar det riktiga blomsterlivet.